Efter att ha upptäckt Uluru åkte vi tillbaka till lägret för barbecue med bland annat känguru och kamelkött. Men först var det dags att vittna en solnedgång över Uluru och Kata Tjuta. Alla gick i samlad trupp (förutom guiden) för att komma till utsiktsplatsen. Tyvärr hade vi väldigt molnigt på kvällen och solnedgången blev inte så mycket att hurra för tyvärr. Utsikten var dock ändå väldigt fin! Under tiden förberedde Rachel middagen.

Det serverades känguru, biff och kamel. Kamelköttet var i form av en korv och smakade rätt starkt men gott. Kängurun kom nog inte till sin rätt eftersom hon (enligt Mattias) hade skurit köttet längs med fibrerna. Det var knappt kryddat heller vilket gjorde att både kängurun och biffen endast smakade kött i princip. Trots allt var det kul att testa att äta både kamel och känguru.

Jag visste inte innan jag kom hit att Australien har väldigt många vilda kameler. De är så klart planterade i landet av människor men nu finns det väldigt många i det vilda. Det är inte ovanligt att se varningsskyltar för kameler längs vägarna.

När vi ätit och diskat var det dags att rulla ut sin swag och krypa till kos. Vi var alla trötta efter en lång och innehållsrik dag och jag somnade som en stock. Vaknade 4.30 då det var dags att gå upp. Vi plockade ihop våra saker, åt frukost och hoppade in i bussen. Nu begav vi oss till Kata Tjuta. Fast först skulle vi se solen gå upp över de båda platserna.

Vi körde till en utsiktsplats likt där vi såg solen gå ner. Tyvärr var det även molnigt på morgonen. Solen sprack dock genom molnen till slut vilket skapade ett fint ljus.

När vi sett solen gå upp begav vi oss till Kata Tjuta. Vi skulle nu utforska vår sista plats för utflykten. Kata Tjuta ser ut som enorma stenknölar som sitter ihop. Denna vandring var enligt mig en av de finaste. Trots att vi började väldigt tidigt på morgonen blir det extremt varmt snabbt. Vi gick till de två första utsiktsplatserna, för att sedan vända, sträckan blev 6 km. 6 km av brant brant klättring över lösa stenar, ner för lika branta sluttningar och så upp igen.. VÄLDIGT vacker utsikt. Vi pausade och tog in stunden och utsikten flera gånger. Och pausa behövdes i den 40 gradiga värmen. Det finns även en runda som är 10,6 km men guiden lät oss inte gå den. Ärligt talat var det nog ingen som ville det i hettan heller.

När vi var på väg tillbaka till bussen ser vi någonting framme vid vattenkranen. Det finns nämligen många kranar där man kan fylla på sin vattenflaska, för att undvika uttorkning. Vi går försiktigt fram och upptäcker att det sitter en röd känguru där! En vild röd känguru sitter och slickar på marken där vatten läckt. Vi har lärt oss att vilda kängurus är otroligt skygga och att man sällan får se dem ute i det vilda. Alla är på helspänn, ingen vill skrämma detta söta lilla törstiga djur. Han är lite avvaktande och rädd men stannar ändå. När Rachel kommer fram så säger hon att hon aldrig sett något liknande under alla de år hon jobbat där. Vi sätter igång kranen och kängurun dricker vattnet. Länge länge sitter han och bara dricker. Rachel förklarar att han måste vara väldigt desperat för att göra detta. Att det är väldigt många djur som dör under denna tiden på året pga att det inte finns något vatten. Kängurun har alltså insett att han kommer dö om han inte får vatten och därför riskerar han sitt liv och närmar sig människorna. Vi sitter alla fascinerade av upplevelsen och detta fina annorlunda djur.

Efter en stund och en hel del vatten skuttar han därifrån. Då går vi resten av sträckan till bussen. Sedan åker vi till lägret, äter lunch, packar ihop och hoppar in i bussen. Sen påbörjar fem timmars bussresa tillbaka till Alice Springs. Jag och Mattias somnar gott..

Det var verkligen ett äventyr och en upplevelse att få göra denna utflykt och vi kommer minnas detta hela livet. Tycker att alla som har möjligheten ska göra det! :-)

Lite fakta jag glömde skriva i del 1. Det finns en sträcka på Uluru man kan klättra upp för. Det finns knappt något att hålla sig i och det är rätt brant. Klättringen är oftast stängd pga vind, värme eller andra väderförhållanden. Guiden berättade att 1 av 42 som gör klättringen DÖR. Tror vi läste att 35 stycken har dött när de försökt klättra på Uluru. Det är alltså farliga grejer att ge sig på i det extrema vädret som råder där. Aboriginerna vill inte att man ska klättra på Uluru eftersom det är en helig plats. Staten tjänar dock mycket pengar på klättringsintresset som finns. Dock är det bara denna (livsfarliga) sträcka som är tillåten att klättra på. Resten av Uluru är det förbjudet att klättra på.


Slut!